Jazzen är drygt hundra år gammal, och på den tiden har den bytt skepnad fler gånger än nästan någon annan musikform. Den har varit dansmusik och konstmusik, protest och underhållning, folklig och avancerad, ofta allt på samma gång. Den här guiden är en karta. Den gör inte anspråk på att vara fullständig, men den ska hjälpa dig att hitta rätt bland stilarna och veta vad du ska lyssna efter.
Rötterna: New Orleans och början av 1900-talet
Jazzen växte fram i de amerikanska sydstaterna kring förra sekelskiftet, med New Orleans som den stad som oftast nämns. Den byggde på afroamerikanska traditioner: blues, spirituals och arbetssånger, men också på ragtime, marschmusik och de mässingsorkestrar som spelade på parader och begravningar. Det som gjorde musiken ny var rytmen, den gungande känslan som senare kom att kallas swing, och den kollektiva improvisationen där trumpet, klarinett och trombon vävde stämmor runt varandra.
De första jazzinspelningarna gjordes 1917. Under 1920-talet spred sig musiken till Chicago och New York, och Louis Armstrong blev med sina inspelningar med Hot Five och Hot Seven en av de musiker som flyttade fokus från kollektivet till solisten.
Lyssna på
- Louis Armstrong och hans tidiga småbandsinspelningar.
- Jelly Roll Morton och King Oliver för den tidiga ensemblekänslan.
Swingeran: storbanden och dansgolvet
Under 1930-talet och början av 1940-talet var jazzen populärmusik. Storband med femton eller fler musiker spelade för dans, i radio och på skiva. Duke Ellington skrev musik som utnyttjade de enskilda musikernas klang, Count Basie byggde ett band kring en lätt och svängig rytmsektion, och Benny Goodman fick enorma publikframgångar. Arrangören blev lika viktig som solisten.
Lyssna på
- Duke Ellingtons orkester för klangfärgerna.
- Count Basies orkester för rytmsektionens lätthet.
Bebop, cool och hardbop
På 1940-talet sökte yngre musiker som Charlie Parker och Dizzy Gillespie något annat än dansmusik. Bebopen var snabb, harmoniskt avancerad och gjord för att lyssna på. Cool jazz kom som en mjukare motvikt med mer luft och arrangerade stämmor, och hardbopen tog under 1950-talet tillbaka blues och gospel i musiken. Skillnaderna beskriver jag utförligt i artikeln Bebop, cool och hardbop: så hör du skillnaden.
Modal jazz och frijazz
Kring 1960 släppte många musiker de täta ackordföljderna. Modal jazz byggde stycken på några få skalor, med Miles Davis Kind of Blue som det mest kända exemplet. Samtidigt öppnade Ornette Coleman och andra formen helt i det som kom att kallas frijazz. John Coltrane rörde sig under 1960-talet från det ena till det andra. Läs mer i Från modal jazz till frijazz.
Fusion, soul och nya klanger
I slutet av 1960-talet började jazzmusiker använda elektriska instrument och rytmer från rock, soul och funk. Miles Davis skiva Bitches Brew brukar nämnas som en vändpunkt. Under 1970-talet blev jazzrock och fusion en egen genre, samtidigt som soul jazz och latinamerikansk jazz fortsatte att utvecklas. Mycket av den här musiken var populär långt utanför jazzpubliken.
Den europeiska jazzen
Jazzen kom tidigt till Europa, och europeiska musiker tog den till sig på egna villkor. Under andra halvan av 1900-talet växte en europeisk jazz fram som hämtade mer från kammarmusik, folkmusik och nutida konstmusik. Skivbolaget ECM, grundat i München 1969, blev med sin klara ljudbild och sina nordiska och europeiska musiker en symbol för den riktningen, men långt ifrån den enda.
Jazzen i Sverige
Jazzen nådde Sverige under 1920-talet via skivor, radio och turnerande orkestrar. Tidskriften Orkesterjournalen, som grundades på 1930-talet, blev en mötesplats för musiker och lyssnare. Under 1940- och 1950-talen fick Sverige en livlig jazzscen, och flera svenska musiker uppmärksammades internationellt. Barytonsaxofonisten Lars Gullin är ett av de mest kända exemplen.
Ett eget svenskt spår blev mötet med folkmusiken. Jan Johanssons Jazz på svenska från 1964 är det mest kända exemplet, men tanken att låta jazzens frihet möta nordiska melodier har följt svensk jazz sedan dess. Om några av de viktiga namnen kan du läsa i Jan Johansson och Jazz på svenska och Alice Babs, Monica Zetterlund och Lars Gullin.
En viktig del av den svenska jazzhistorien är också föreningarna. Runt om i landet har ideella jazzklubbar under decennier arrangerat konserter i allt från folkets hus till källarlokaler, och många av dem är organiserade i riksorganisationen Svensk Jazz. Hur en sådan klubb fungerar beskriver jag i Så fungerar en jazzklubb.
Jazzen i dag
Dagens jazz är bredare än någonsin. Det finns musiker som spelar traditionell jazz med stor kunskap om stilen, andra som blandar jazz med elektronisk musik, hiphop eller folkmusik från hela världen, och många som rör sig fritt mellan allt detta. I Sverige finns jazzutbildningar på folkhögskolor och musikhögskolor, och en ny generation musiker spelar både på klubbarna och på festivalerna.
Att lyssna sig igenom historien
Ett bra sätt att ta till sig historien är att lyssna kronologiskt under några veckor: en tidig New Orleans-inspelning, en swingorkester, en bebopinspelning, en skiva från den modala perioden och något från dagens scen. Skillnaderna blir tydliga när man hör dem i följd, och likheterna också. Bluesen, svänget och samtalet mellan musikerna finns kvar genom alla epoker.
Var du kan läsa mer
Folkbiblioteken har ofta ett bra urval av jazzlitteratur och kan hjälpa till med fjärrlån. Musikverket har samlingar om svensk musikhistoria, och Svensk mediedatabas hos Kungliga biblioteket förtecknar svenska inspelningar. Vill du börja lyssna systematiskt finns förslag i Tio skivor att börja en jazzsamling med.
