När jag köper en begagnad jazzskiva tittar jag nästan aldrig först på framsidan. Jag vänder på omslaget, drar försiktigt ut skivan och vinklar den mot ljuset för att se det lilla graverade numret nära mitten. Det låter nördigt, och det är det. Men det är också det som avgör om skivan är en tidig pressning, en senare utgåva eller en nyutgåva från i år.
Utloppsspåret: skivans fingeravtryck
Mellan sista spåret och etiketten finns en blank zon utan musik, det så kallade utloppsspåret. Där är det vanligt att hitta graverade eller stämplade tecken: ett matrisnummer, ibland en bokstav eller siffra för vilken version av lacken som användes, och ibland initialer eller stämplar från den som gjorde masteringen. På många amerikanska jazzskivor från 1950- och 1960-talet finns till exempel stämpeln RVG från ljudteknikern Rudy Van Gelder, som spelade in och mastrade mycket för bolag som Blue Note och Prestige.
Matrisnummer och stämplar går att jämföra mot dokumentation från samlare. Databasen Discogs listar för många utgåvor exakt vad som står i utloppsspåret, och den är ett bra första verktyg.
Etiketten: färg, adress och logotyp
Skivbolagen ändrade sina etiketter över tid. Färg, logotyp, adress och små tryckdetaljer kan visa när en pressning gjordes. Hos vissa bolag är det känt att adressen på etiketten ändrades när bolaget flyttade, och samlare använder det för att datera skivor. Några saker att titta efter:
- Bolagets adress och logotyp.
- Om det står mono eller stereo, och hur det står.
- Tecken på att skivan pressats på licens i ett annat land.
- Om etiketten har en djup ring nära mitten, något samlare kallar deep groove och som förekommer på vissa äldre pressningar.
Omslaget: baksidan berättar mest
Baksidan har ofta en katalogkod, ett tryckeri och ibland en lista över andra skivor från bolaget. En lista med skivor som släpptes senare än den du håller i är ett tydligt tecken på att omslaget trycktes senare. Titta också på om omslaget är laminerat, hur kanterna är vikta och om det finns klistermärken från en svensk importör eller skivaffär. Det säger något om skivans väg hit.
Mono, stereo och nyutgåvor
Under en övergångsperiod på slutet av 1950-talet och början av 1960-talet gavs många skivor ut i både mono och stereo. De kan låta påtagligt olika, eftersom mixen gjordes separat. Ingen version är automatiskt bättre. Det är också värt att veta att nyutgåvor i dag ofta görs med stor omsorg, från analoga masterband, och kan låta utmärkt till ett rimligt pris.
Svenska utgåvor har egna spår
Många amerikanska jazzskivor pressades också i Sverige och övriga Europa på licens, med egna etiketter och ibland egna omslag. De är ofta billigare än amerikanska original och kan ha en egen charm, inte minst konvoluttexter på svenska. Leta efter tryckort och bolagsnamn på baksidan.
Skick före ålder
En tidig pressning i dåligt skick är sällan ett bättre köp än en senare i fint skick. Bedöm skivan i bra ljus: repor som går att känna med nageln, matta partier och skev skiva är varningstecken. Många säljare använder en skala från mint till poor. Lär dig vad stegen betyder, och fråga om du kan provlyssna.
Mer om att bygga en samling finns i guiden om att samla jazz på skiva. Behöver du idéer om var du ska börja finns tio skivor att börja med.
