När jag hade spelat skivor för en vän en hel kväll frågade han till slut, lite generad, vad skillnaden egentligen var mellan allt det där. Bebop, cool, hardbop. För honom lät det som jazz, punkt. Det är ett ärligt svar, och ingen ska skämmas för det. Stilarna växte ur varandra under ungefär femton år, ofta med samma musiker inblandade, och gränserna är flytande. Men det finns tydliga kännetecken, och när man väl hör dem blir lyssnandet roligare.
Bebop: snabbt, tätt och för lyssnare
Bebop växte fram i New York under första hälften av 1940-talet, på klubbar och efter-timmen-ställen där musiker som Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Thelonious Monk prövade nya idéer. Swingeran hade gjort jazzen till dansmusik för stora orkestrar. Bebopen flyttade fokus till den lilla gruppen och till solisten.
- Tempot är ofta högt, ibland halsbrytande.
- Melodierna är kantiga och fulla av snabba åttondelar, ofta skrivna över ackordföljder från kända schlager.
- Harmoniken är rikare, med ändrade ackord och toner som då lät skarpa.
- Trumslagaren lägger pulsen på cymbalen och använder baskaggen till accenter, i stället för att markera varje taktslag.
Lyssna efter temat som spelas unisont av trumpet och saxofon, sedan en rad solon, sedan temat igen. Den formen blev standard för småbandsjazz för lång tid framåt.
Cool: luft, klang och arrangemang
Cool jazz är en mjukare reaktion. Den förknippas med inspelningarna som senare fick namnet Birth of the Cool, gjorda kring 1949 och 1950 med Miles Davis i ett band med ovanlig sättning, och med musiker på västkusten som Gerry Mulligan och Chet Baker. Tonen är ljusare och mer återhållen.
- Lägre volym och mindre vibrato.
- Arrangerade stämmor där instrumenten flätas ihop, ibland med valthorn eller tuba.
- Mer luft i rytmsektionen, ofta borstar på virveltrumman.
- Ett intresse för kontrapunkt och klassisk form.
Om bebop är ett samtal där alla pratar fort, är cool jazz ett samtal i halvljus där man lyssnar mer än man avbryter.
Hardbop: kyrkan och gatan tillbaka in
Under 1950-talet tog en rad musiker bebopens språk och gav det mer tyngd, blues och gospel. Art Blakey och hans Jazz Messengers, Horace Silver och Clifford Brown med Max Roach är namn att börja med. Många av de inspelningar som i dag är klassiker gjordes för små skivbolag i New York, och omslagen med stor typografi och tonade foton har blivit en egen estetik.
- Medeltempo och tunga, svängiga grooves.
- Bluesfraser och gospelackord i både teman och solon.
- Trummor som driver på, med fill och accenter som piskar upp bandet.
- Låtar som är lätta att nynna, trots att de är harmoniskt avancerade.
Ett lyssningsprov du kan göra hemma
Välj tre inspelningar: en tidig bebopinspelning med Charlie Parker, något från Birth of the Cool och en skiva med Art Blakey and the Jazz Messengers från slutet av 1950-talet. Lyssna bara på trummorna i första minuten av varje. Lyssna sedan bara på hur blåsarna spelar temat. Du kommer att höra hur pulsen, klangen och energin skiljer sig, även om du inte kan sätta namn på ett enda ackord.
Ett råd: släpp tanken på att varje skiva ska passa i ett fack. Miles Davis spelade i alla tre stilarna och lämnade dem sedan bakom sig. Etiketterna är verktyg för lyssnaren, inte regler för musikerna. Vill du gå vidare finns en längre genomgång i guiden till jazzens historia och stilar, och fortsättningen på den här berättelsen i texten om modal jazz och frijazz.
Var du kan läsa mer
Bra startpunkter är biblioteket, där det brukar finnas både svensk och engelsk jazzlitteratur, och tidskriften Orkesterjournalen, som skrivit om jazz i Sverige sedan 1930-talet. Skivbolagens egna utgåvor har ofta utförliga konvoluttexter som förklarar sammanhanget kring inspelningen.
